Dolph supports Obama: we all need hope or the power to dream

Dolph has now found new ways for self-expression and wrote this text about America for Swedish mainstream tabloid Expressen
http://www.expressen.se/debatt/1.135151 ... t-tillbaka
Can someone translate please?!!
http://www.expressen.se/debatt/1.135151 ... t-tillbaka
The U.S. strength is the belief in the future. The new president must give us the American dream back, writes the actor Dolph Lundgren. "That is why I as a young boy went over to the United States. I want my children to have hope."
Bara Obama kan ge hoppet tillbaka
USA:s styrka är tron på framtiden. Den nye presidenten måste ge oss den amerikanska drömmen tillbaka, skriver skådespelaren Dolph Lundgren. "Det var därför jag som ung grabb åkte över till USA. Jag vill att också mina barn ska känna hopp."
Europas styrka och identitet kommer från dess historia, medan USA:s kraft ligger i hoppet om framtiden. För många immigranter från hela världen, som sökt ett nytt liv "over there", har Förenta Staterna i mer än två hundra år varit som en skinande stad på höjden.
Så även för mig som kom till USA som ung stipendiestudent i de sena tonåren. Jag upplevde USA genom en slöja av discomusik och utsvängda jeans under Carter-administrationen på 70-talet. Richard Nixon hade precis tvingats att avgå som president efter det förlorade Vietnamkriget och Watergate.
Den nye presidentkandidaten och demokraten Jimmy Carter var en enkel man, sades det. En ärlig man, en jordnötsodlare från Georgia. Jag pluggade kemi i Washington State i slutet på 70-talet medan världsekonomin gick i botten. Den första oljekrisen, gisslandramat i Teheran och den höga och galna komikern John Belushi i Saturday Night Live är bestående minnen från den tiden. Efter tio månader avslutade jag min jungfruresa till USA och lommade tillbaka till Sverige for att göra lumpen och så småningom påbörja mina högskolestudier i Stockholm.
Jag kommer ihåg att jag låg i sängen med en av mina första flickvänner. Hon var söt, mörk och kortväxt. Vi tittade på den amerikanska valrörelsen 1980 på tv och såg när Ronald Reagan frågade amerikanen: "Har ni det bättre ställt i dag än för fyra år sedan?" Alla visste svaret. Väljarna gav omedelbart stackars Carter en enkel biljett hem.
Nu kom "Reagan-revolutionen" och i filmen "Wall Street" sa Michael Douglas passande att "greed is good". Jag flyttade permanent till USA, avslutade abrupt min akademiska bana och blev, till mina föräldrars fasa, en simpel skådis. Reagan började kapprusta med Sovjetunionen, världsekonomin gick på högvarv. Jag fick jobb i Hollywood och hade råd att betala av studielånen i Sverige. Reagan visste hur man talade till den vanliga amerikanen. Men den så kallade Iran-Contra-affären tärde hårt på hans popularitet.
Vicepresident George Bush tog nu 1989 över den sönderrustade och överbelånade USA-skutan i ett par år, innan det första Irak-kriget och en ekonomisk kris i början av 90-talet tog kål på hans politiska karriär. "It's the economy, stupid!", är uttrycket som myntades då.
Sedan kom den unge, stilige Clinton till Washington. Vilka fantastiska år! Jag blev kär i Anette, en söt svensk tjej, flyttade från Los Angeles till New York och sedan tillbaka till Europa. Fick två underbara döttrar och karriären gick lysande. Åtta år av världsfred och en kraftigt stigande aktiemarknad. Aktier var vägen till välstånd, tänkte jag som alla andra. Men plötsligt började kurserna gå sämre och sämre och innan vi visste ordet av trycktes vi ner i skorna av en massiv it-kris. Fort, ut med Clinton och in med någon ny! Det börjar låta lite bekant, eller hur?
I det kommande valet var det George Bushs son, George W, som ställde upp mot Al Gore. Ja, det var ju inte direkt John F Kennedy mot Abraham Lincoln, om man säger så.
George W fick ta över en dålig världsekonomi och en låg framtidstro. Manhattan, 2001, klockan nio på morgonen den elfte september: terrorattacker och ett nytt krig. Följden för oss vanliga människor som inte tjänstgör i USA:s krigsmakt eller bor i Irak eller i Afghanistan, blev framförallt att världsekonomin fick ny fart. Fastighetspriserna gick upp. Jag och min hustru sålde en våning för tre gånger inköpspriset. Irakkriget rasade för fullt. Många spekulerade i fastigheter. Investeringsbankernas bonusar sköt i höjden.
Det började kännas mer och mer overkligt tills jag för ett par månader sedan hörde talas om "the sub prime crises".
Alla har lånat för mycket, speciellt Amerikas Förenta Stater. "Vi har lånat från framtida generationer", sägs det. Guess what? Vi är den framtida generationen och nu måste någon, det vill säga vi, hosta upp stålarna.
Nu är det ånyo val i USA. Den erfarne republikanen McCain slåss mot den unge demokraten Obama. Hur ställer jag mig till dem?
För att kunna blicka in i framtiden med självkänsla och tillförsikt behöver vi drömmar. Jag vill att också mina barn en gång ska kunna se upp mot den skinande staden på höjden och känna hopp.
Vissa amerikanska presidenter har haft en förmåga att höja sig över de ekonomiska och politiska frågorna och skapa positiva bilder för resten av världen. Det var därför jag som ung grabb åkte över till USA. För att ta del av den unika optimism, framåtanda och livslust som USA faktiskt efter två hundra brutala år fortfarande är fullt av. Både när jag hör den svenska eller den amerikanska nationalsången får jag en klump i halsen. Dessa två länder har format mitt och min familjs liv.
Därför hoppas jag innerligt att Barack Obama vinner det amerikanska presidentvalet den 4 november 2008.
Vi behöver alla hopp, eller som Mr Obama säger själv: "The power to dream".
Dolph Lundgren
Dolph Lundgren är skådespelare och regissör.
Can someone translate please?!!